The hammer

I dag var det nära, sista milen hem kände jag luftdraget av hammaren, när det blev dax för Vävlandsbacken så var den i kapp och dånhammaren ven ett par centimeter bakom mig. Jag klarade mig den här gången från värsta genomklappningen. Någon gång varje år skall man ner djupt i den mentala gruvan och gräva, det gör livet fullkomligt. Har man aldrig gjort det, då har man inte varit trött. Ett tecken gott som något är när man får tunnelseende, då vet man att klockan är slagen.