Det finns bar två sorters cyklister, dom som har vurpat och dom som kommer att vurpa. Det låter lite märkligt, men när jag var nybörjare och fick höra detta av en rutinerad herre då blev man allt lite tagen, det får jag nog erkänna. För det är faktiskt så att förr eller senare så ligger man där med massor av hud kvar på asfalten. Jag har haft min beskärda del av vurpor, både på grusvägar och asfalt. Den svåraste vurpan jag har varit med i var 1980 i Töreboda, vi var 5 man loss och upploppet var ca. 1 km långt, jag låg på tredje rulle när spurten drogs i gång, jag ställer mig upp och trycker på med allt jag har på 53x12, det nästa jag minns är att en bakfull läkare på Mariestads sjukhus håller på rengöra ett stort sår på vänster arm. Jag har en stor bula på huvudet, halva ryggen, vänster ben, arm och vänster skinka var helt skinnflådd, inga frakturer som tur var. Vad hade hänt, det som hände var att vänster vevsläng på min cykel gick av när jag drog i gång, pang i backen och drog två till med mig. Med tanke på dom hjälmar man använde på den tiden så får jag skatta min lyckliga stjärna att det in blev värre än så. Några veckor efter denna vurpa så skulle jag köra lagtempo SM och det kan jag säga att det gick inte så bra. Det är inte direkt formhöjande med en halv kropp som är som en stor sårskorpa och som dessutom spricker så fort man rör sig. Att vurpa på grusväg är ingen höjadare heller då det fastnar mycket skit i såren, med risk för stelkramp. Vurpa på landsvägslopp är en upplevelse då farten ofta är rätt så hög, ofta så blir det mest bara skrapsår och det kan man leva med, värre är när nyckelben går av och för att inte tala om bäckenfrakturer. Benhinnan på bäckenbenet är kroppens mest smärtkänsliga ställe. fråga Hennrik Nordström. Men vurpor hör till och jag tror inte man klarar sig utan denna smärtsamma upplevelse, men jag har aldrig vurpat på träning och senast jag vurpade på tävling var 1982.