Det finns bar två sorters cyklister, dom som har vurpat och dom som kommer att vurpa. Det låter lite märkligt, men när jag var nybörjare och fick höra detta av en rutinerad herre då blev man allt lite tagen, det får jag nog erkänna. För det är faktiskt så att förr eller senare så ligger man där med massor av hud kvar på asfalten. Jag har haft min beskärda del av vurpor, både på grusvägar och asfalt. Den svåraste vurpan jag har varit med i var 1980 i Töreboda, vi var 5 man loss och upploppet var ca. 1 km långt, jag låg på tredje rulle när spurten drogs i gång, jag ställer mig upp och trycker på med allt jag har på 53x12, det nästa jag minns är att en bakfull läkare på Mariestads sjukhus håller på rengöra ett stort sår på vänster arm. Jag har en stor bula på huvudet, halva ryggen, vänster ben, arm och vänster skinka var helt skinnflådd, inga frakturer som tur var. Vad hade hänt, det som hände var att vänster vevsläng på min cykel gick av när jag drog i gång, pang i backen och drog två till med mig. Med tanke på dom hjälmar man använde på den tiden så får jag skatta min lyckliga stjärna att det in blev värre än så. Några veckor efter denna vurpa så skulle jag köra lagtempo SM och det kan jag säga att det gick inte så bra. Det är inte direkt formhöjande med en halv kropp som är som en stor sårskorpa och som dessutom spricker så fort man rör sig. Att vurpa på grusväg är ingen höjadare heller då det fastnar mycket skit i såren, med risk för stelkramp. Vurpa på landsvägslopp är en upplevelse då farten ofta är rätt så hög, ofta så blir det mest bara skrapsår och det kan man leva med, värre är när nyckelben går av och för att inte tala om bäckenfrakturer. Benhinnan på bäckenbenet är kroppens mest smärtkänsliga ställe. fråga Hennrik Nordström. Men vurpor hör till och jag tror inte man klarar sig utan denna smärtsamma upplevelse, men jag har aldrig vurpat på träning och senast jag vurpade på tävling var 1982.

Södra Promenaden

Känner ni till Södra Promenade i Norrköping? Ulf Lundell spelade för många år sen in en låt som heter "Jag går på promenaden" den handlar om Södra Promenaden i Norrköping, en mycket vacker gata i södra delen av Norrköping. Jag har varit i Norrköping denna vecka på utbildning och övning i incidentledning. Vi har tränat på bla. gisslantagande, upplopp, hur man hanterar strömavbrott som slår ut alla säkerhetssystem mm. En mycket givande vecka, väldigt jobbigt mentalt för det var långa dagar med högt tempo, otroligt mycket information som skall bearbetas och som lök på laxen svårt att sova. Det har inte blivit någon träning för än i kväll då jag tog mig ett långt löppass i det härliga vädret som råder. Helgen som kommer så får det bli två långa pass på min mtb. kanske med slicks på om det inte blir minusgrader i natt. Jag har också hunnit med att titta på en Mazda 3 MPS 260 hp. En fin bil är det med mycket pulver under huven, men min hustru som vid det här laget är ganska luttrad är inte riktigt med på noterna. Ett par gånger om år så får jag på något oförklarligt sätt en väldigt god lust att byta bil, som tur är så lyckas jag för det mesta behärska mig.

Teknisk utvekckling.

Sundsvallscyklisternas vårläger -92 Det är Lakritsmannen som ligger först.

Under dom år jag cyklat så har jag fått uppleva en otrolig utveckling på cyklar och cykelkläder. Min första cykel var en blå Monark tillverkad av Reynolds rör, den var utrustad med Camagnolo Nuevo Record, bromsarna var av märket Mafac. Utväxlingen var 54/42 x 13-19 på en 5-delad krans. På den tiden var det bara tubdäck som gällde. Efter några år kom det 6-delade kransar och det tyckte man var ett stort kliv framåt. 1975 köpte jag en Colnago i Italien och det var en otrligt fin cykel, kjejehjulen var urfrästa och Colnagos treklöver var ingraverat. På den satt det en regina guldkrans och guldkjedja, mycket coolt. Sen kom då 7-delade kransar och då kom även 12 klingor, då bytte jag till 53 klinga fram. 1985 kom en av dom enligt mitt tycke bättre inovationerna och det var Look´s klippslösa pedaler, genast blev rundtrampet mycket bättre. 87 kommer Shimano med 8-delat och växelreglage med fasta lägen och då tänkte jag att mycket bättre än så här blir det inte, men där tog jag fel, för 1990 kommer Shimano med växelreglage i bromshandtagen STI. Nu kommer även 11 klingor. Ett stort steg i utveklingen, tänk bara i en spurt, man kunde dra igång på 14 och sen växla under fullt tryck ner till 11. 1996 kommer 9-delat och nu har vi 10 deladade kasseter. Shimano har varit vägledande och mycket av utvecklingen har kommit från Mtb. Det bästa på klädsidan var när cykelbyxor i lycra kom i slutet på 70-talet, det innebar slut på skavsår och byxor som blev dubbelt så stora när det regnade. Även på hjul och däcksidan har det hänt mycket, jag trodde väl aldrig att jag skulle köra på kantrådsdäck men det har jag gjort sedan 1992. Hjulen som finns i dag är i dom flesta fall maskinbyggda med mycket hög kvalitet, bra hjul fanns det tidigar också, jag har ett bar Mavic Gp4 handbyggda 1979 som fortfarande är i mycket finnt skick. Byggda av Tomas Runnevik från Uppsala. Han kan detta hantverk. Men det jag tycker har utvecklats bäst är ramarna, från stålrör till carbon är steget stort.

Motivation

Hur hittar man motivation till att träna året runt. För mig har det blivit en livsstil och jag tror att det skulle vara svårt för mig att inte kunna träna som jag gör. Jag behöver inte tävlandet längre för att motivera mig. Träningen ger så mycket tillbaka i form av en god fysik, välmående samt frånvaro av sjukdomar. Dom dagar jag varit sjukskriven kan räknas på en hand och jag har arbetat sen 1964. Träning har aldrig varit ett tvång för mig, jag längtar till att få byta om och sätta mig på cykeln i 3-4 tim. Det är väl så det måste vara för att kunna hålla på som man gör, i Italien kallas detta för "grinta" kan översättas med hängivenhet. Under åren har jag träffat många människor som säger att dom måste komma i gång med någon form av träning så att dom går ned i vikt, ytterst sällan är det någon som lyckas. Min fasta övertygelse är att man måste hitta en idrott som man verkligen tycker om att utöva. Fördelen med cykel är att man kan hålla på med det till dess man stupar, åldern sätter ingen gräns egentligen. Jag har sedan första dagen jag skaffade en tävlingscykel varit otroligt intresserad av cykelsporten, jag läser allt jag kommer över, prenumerar på tidningar, både utländska och svenska, ett litet problem jag har är att jag kan inte med att kasta dessa tidningar när jag läst dom, till min frus stora förtvivlan, jag har cykeltidningar sparade från 1969 och framåt. Med internets intåg så öppnades en helt ny värld för mig, där kan man läsa om nya produkter och få utmärkt nyhetsfömedling. Jag kan utan att förhäva mig säga att det jag inte vet om cykelsporten är inte värt att veta.

Gamla hjältar

När man var barn hade man idoler, min största idol var Sven "Tumba" Johansson ishockeyspelare av guds nåde. I vuxen ålder har man väl inte direkt idoler, men väl idrottsmän som kan mankan ha som någon slags förebild och känna stor respekt för. För mig har det framförallt varit en Irländsk cyklist som heter Sean Kelly, även kallad "The Hard man". Han är enligt mitt tycke en av dom bästa genom tiderna, enastående enadagarscyklist som kunde vinna både Paris Robuiax och Liege Bastoge Liege, två helt olika typer av tävling. Kelly var en etapploppscyklist också, framför allt i enveckors lopp som Paris Nice som han vann 7 år i rad, fenomenalt. Genom att vinna Spanien runt visade han att han klarade ett treveckors lopp också, han för övrigt på väg att vinna detta lopp även året innan han vann men blev då tvungen att bryta några dagar före målgång i ledartröjan med ett svårartat ridsår. Kelly var bra från tidiga våren till sista tävlingen på hösten. Han sista seger i Lombariet runt vann han på en cykel av märket Concorde och den finns att beskåda på CykelCity i Göteborg. Innebörden av att träna i dåligt väder gick upp för mig en gång då jag läste en artikel om Kellys träning, han tränade oavsett väder och vind, det är sånt som ger hårdhet och ger en mytiska smeknamn. I dag finns inte denna typ av cyklister, Erik Zabel är den som kommer närmast.

Schackspelaren som blev elitcyklist.

1982 eller 1983 tror jag att det var, när en ung gottläning, Anders Hjort, dyker upp på min dåvarande arbetsplats på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var tidigt på våren och jag hade min Chesini stående i omklädningsrummet. Anders frågar vem som rår om cykeln som står där nere, jag säger att det är min. Han blir väldigt intresserad av den och börjar en lång utfrågning, det han berättar om sig själv är att han aldrig hållit på med idrott i någon större skala men däremot har varit en mycket duktig schackspelare. Han har en dröm och det är att åka Vättern Runt så han bestämmer sig ganska snabbt för att köpa en cykel. Han styr stegen till Janemars och inhandlar en Nishiki, tror jag. Börjar träna rätt så bra och åker sin Vätternrunda med mycket heder i behåll. Jag vet inte om det var under detta motionslopp som gnistan tändes, för det gjorde den med besked. Anders börjar att träna som besatt, längre och längre sträckor och bättre och bättre blir han. Vinterträningen sköter han på testcykel, och våren som kommer så tränar vi mycket tillsammans och vi kör många långa och hårda pass. Men det är ett problem och det är att Anders lever i princip på smörgåsar och det går inte så bra, en dag rasar han i hop i sin trappuppgång och en granne hittar honom och ringer ambulans, han hamnar på IVA då man på akutmottagningen upptäckt ett patologiskt EKG. Men efter att ha legat där några dar och blivit ompysslad av galanta damer berättar Anders att han alltid haft denna defekt på härtat. Efter utskrivning tar han tag i träningen och sköter kosthållning bättre. Anders byter klubb till Uppsala CK och blir en lovande elitcyklist. Vintern 85-86 tränar han som en demon, åker på läger till Mallorca och kör skiten ur alla, när dom kommer hem kör han några pass sen ställer han sin cykel som då är en Chesini på ballkongen och där tror jag att den står fortfarande. Det har inte blivit många km. sen dess, Anders bytte spår och började tävla i ÖL-SM där han tog en silvermedalj om jag inte minns fel. Det blev en kort men intensiv karriär som cyklist, men vi gjorde många fina pass tillsammans både på jobbet och på vägarna.